En vision utan handling är bara en dröm.

Handlingar utan visioner är tidsfördriv.

Visioner tillsammans med handlingar kan förändra världen.

Joel Barker

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem

vi skapat med det gamla sättet att tänka.

Albert Einstein

Kapitel 1. Fredsfursten

av Alice Alvinstedt

Hans läppar var lila. Ansiktsfärgen skiftade hela tiden, som om en färgdimma eller färgvätska svepte fram över hans ansikte. Det pågick under hela krampanfallet. Färgen skiftade först mot dödligt blekt och sedan mot lila. Han kämpade som ett djur för att kunna andas, men det gick inte. Det var det ljudet, ungefär som när en hund sätter något i halsen och försöker att kasta upp, som hade gjort mig uppmärksam på att något var galet inne på hans rum. Jag försökte att öppna munnen på honom, men det var omöjligt. Det var fradga överallt och hans tänder var hårt sammanbitna.

Tiden gick och jag blev allt mer desperat. Jag hade aldrig sett något liknande tidigare och visste inte hur jag skulle hantera det. Jag tänkte väldigt snabbt. Lämna honom och springa ner för att hämta mobilen och ringa efter hjälp, eller fortsätta att försöka få honom att andas? Nej, ambulansen skulle ta för lång tid på sig! Han måste andas först! Undrar om han svalt sin tunga, som det där trafikoffret, som min pappa en gång var med om att rädda? Något gör ju att han inte får luft! Jag försökte därför med munnen igen, men han var stel som en pinne under skakningarna och det var omöjligt att göra något alls.

Plötsligt rullade ögonen bakåt och han blev helt slapp. Jag kände hur hans själ lämnade hans kropp. Min son dog, där och då, inför ögonen på mig.

Efteråt skulle alla försöka övertyga mig om att jag bara inbillat mig, att jag måste ha uppfattat situationen som mycket värre än vad den var. Alla tycktes betrakta mig som en hysterisk kvinna, någon som borde spärras in, eller någon, som desperat bara var ute efter att sätta sig själv i centrum och få uppmärksamhet, men jag vet vad jag såg och vad jag kände. Är det något som jag har fått träna hårt på under den senare halvan av mitt liv, så är det att våga lita på mig själv och min känsla.

Fast nu tror de mig, allihop. För nu är han död på riktigt. Peter dog i sömnen, 10 dagar senare, och han dog i ensamhet, i en säng hos sin farfar. Det skedde på neutral mark, ungefär, som om han valde det av hänsyn mot oss alla, för att ingen skulle kunna anklagas för något och för att vi alla skulle få möjlighet att läka och försonas. Min sons största önskan var nämligen att vi, hans pappa Mattias och jag, äntligen kunde göra upp med arvssynden, den som hos alla människor överförs från generation till generation och som påverkar oss alla och allra mest, när vi går omkring och inbillar oss att den inte existerar och att vi har full kontroll över livet.

Peter sa så sent som bara någon vecka före sin död:
- Mamma, jag är så trött på att ni bara bråkar. Varför kan ni inte bara sätta er ner och prata?

Jag försökte då att förklara för honom, att jag ansåg att jag hade gjort mitt bästa för att lösa situationen. Bland annat tog jag upp exemplet, att jag hade bjudit in hans far och den sidan av släkten vid Amandas, hans storasysters, konfirmation, men aldrig fått en motsvarande inbjudan tillbaka. Peter suckade. Förmodligen hade han hört en liknande version från sin far, fast sedd och berättad ur ett annat perspektiv.

Jo, vår Peter är en riktig fredsfurste, men det gör inte mig automatiskt till den heliga jungfrun, den rena, syndfria kvinnan och modern. För när Peter dog framför ögonen på mig, den där tidiga morgonen, den 11 april 2011, begick jag flera synder, både i tanke och i handling. Ja, i alla fall om man skulle ha buddhismen som sin personliga tro, skulle man nog betrakta mig som en person som syndat stort, för enligt den Tibetanska livs- och dödsboken, skriven av Sogyal Rinpoche, ska man hjälpa en döende över till andra sidan, inte använda all kraft och styrka till att slita tillbaka den döende själen till det jordiska livet igen, men det var exakt vad jag gjorde den morgonen.

Jag förlåter mig själv för det och hoppas att buddhisterna också kan göra det, för i det ögonblicket, när mitt yngsta barn dog mitt framför ögonen på mig, var det den djupt mänskliga modern, kvinnan i mig och det jordiska djuret som skrek Neeeeeej! Mentalt och energimässigt slet jag tillbaka honom. Fysiskt lade jag min vänstra hand under hans nacke och den högra på hans panna och öppnade upp hans halsregion så att han skulle kunna börja andas igen. Samtidigt fokuserade jag all min existerande energi på honom. Det var som en osynlig, koncentrerad laserstråle, som jag riktade mot hans ansikte och… mirakulöst nog drog han plötsligt mycket mödosamt efter andan, in genom näsan, och var tillbaka. Först då ringde jag efter ambulansen. Jag skakade i hela kroppen.

Jag var faktiskt livrädd och mest rädd var jag för att jag hade gjort fel. För… hur vet vi vad som är rätt eller fel i livet? För oss kristna i västvärlden, är det självklart att jag skulle ha gjort det jag gjorde, men det finns så klart andra, som menar motsatsen. Vi vet så lite om existensen omkring oss och att leka Gud, det har aldrig lett till något gott. Se bara på världen omkring oss. Vi lever på en planet, som har alla förutsättningar att vara Eden, men i vår iver att ha kontroll över det okontrollerbara, håller vi på att ta kål på både oss själva och vår planet.

Sidan publicerad den 11-05-22   webmaster@visiona.se