av Alice Alvinstedt

Nej, någon helig Jungfru är jag sannerligen inte, men inte heller någon renodlad djävul, även om det säkert finns människor, som skulle vilja kalla mig för det. Jag är bara människa, som bär både ljus och mörker inom mig och som gör så gott jag kan. Tillåt mig nu att presentera mig ordentligt för er.

Jag heter Nena Catharina Alice Alvinstedt, men jag har inte alltid hetat det. Jag döptes från början till Snövit, eller rättare sagt till Snjezana, som betyder Snövit eller Snöns dotter på serbokroatiska. Mina föräldrar har berättat för mig, att det föll över en halv meter snö över den gamla, kungliga staden Zagreb, i dag huvudstad i Kroatien, under den natt då jag kämpade för att komma till jorden. Jag kom med snön, alltså skulle jag heta Snövit.

Sagor har alltid haft en stor betydelse i mitt liv. Mormor och farmor berättade många sagor för mig och min bror när vi var små. Egentligen innehåller sagor allt det som en människa behöver veta om livet: att man ska tro på sig själv och följa sitt hjärta, oavsett vilka svårigheter och utmaningar, som man möter under resans gång.

Om du vill att dina barn ska bli begåvade, berätta sagor för dem.
Om du vill att de ska bli mycket begåvade, berätta ännu fler sagor för dem.
Albert Einstein

Farmor och mormor var mina kvinnliga förebilder. De var två starka kvinnor av enkelt ursprung, men riktiga drottningar i min värld. Bägge var krigsänkor efter det andra världskriget och hade barn att försörja, vilket inte kan ha varit lätt att göra, när världen omkring dem stod i ruiner och de var ensamma om ansvaret för sina familjer. Ibland, när jag har haft det extra tufft som ensamstående mamma, har mina tankar gått till farmor och mormor och jag har kunnat rycka upp mig genom att tänka: men, Alice, kunde de så kan väl du.

Farmor var som ett levande uppslagsverk när det gällde huskurer och läkeörter, vilket var bra, särskilt efter det andra världskriget, då få i omgivningen hade råd eller möjlighet att gå till en läkare. Människor hade en enorm respekt för farmor. Många var också väldigt rädda för henne, men det var inte jag. Farmor hade en blick som kunde se rakt igenom en, skarp som en örns, och hon bar sitt långa, gråa hår i en fläta, snurrad uppe på huvudet och dold under en svart huvudduk. Hon såg ut som sådana där svartklädda, gamla kvinnor, som man kan se på färgglada vykort från Grekland.

Min älskade farmor Savka bar svart livet igenom och gifte aldrig om sig efter att ha mist sin stora kärlek, min farfar. Jag kommer aldrig att glömma när jag fick se farmor kamma sitt hår för första gången. När hon släppte ner den enormt långa flätan, var jag stum av beundran. Farmor hade aldrig varit så vacker som då. Trots rynkig hy såg hon ut som en ung, vacker flicka och de kloka ögonen lyste av liv. Till min stora sorg gick farmor bort ganska tidigt och jag hann aldrig att lära känna henne så väl, som jag hade önskat. Hon bodde nämligen för det mesta utomlands och kom bara och hälsade på under korta perioder vintertid.

Min mormor Kata var inte lika färgstark och respektingivande som farmor, men hon hade andra styrkor. Hon var bland annat världens snällaste, modigaste och mest omtänksamma människa. Mormor var min stora trygghet under min uppväxt. Hon tog strid för mig många gånger, främst mot mina föräldrar, trots att hon egentligen var ganska beroende av dem. Tyvärr bodde även mormor den större delen av sitt liv utomlands, men när hon var hos oss, kände jag mig trygg och sedd. Mormor var mycket gudfruktig och hon var den enda person, som jag kunde dela vissa upplevelser med, sådana som mina föräldrar vägrade att prata om. Mormor hade nämligen sett Jesus komma och tala till henne, under en mycket farlig situation under det andra världskriget. Hon berättade:

- Jesus stök mig kärleksfullt över kinden och sade till mig att inte vara rädd. Jag blev lugn. Allt blev bra.

Många gånger kunde jag inte alls förstå hur min mamma kunde vara mormors dotter. Två så olika personer går knappt att hitta. Medan mormor var jordnära och stabil, en landsbygdens dotter, som älskade att påta i jorden och njöt av det enkla i livet, var min mamma en typisk stadsbo, med ambitioner att vara en riktigt fin dam. Naturligtvis skapade det spänningar mellan dem och även mellan mig och min mor.

Först som vuxen har jag förstått vad som kan ligga bakom dessa olikheter och spänningar. Vi väljer alla olika förebilder, som vi sedan försöker att efterlikna. Min mammas förebild, min morfarsmor Apolonia, ska enligt min mor ha fötts in i en adlig, polsk-preussisk familj. Av någon anledning, som jag ännu inte grävt djupare i, ska familjen ha tvingats bort från sina egendomar när Apolonia fortfarande var mycket ung. Apolonia och hennes familj, som bara fick ta med sig det, som de hade på sig och kunde bära, varav utbildning och kunskap enligt min mor var det viktigaste, hamnade så småningom i Bosnien, där Apolonia gifte sig med en rik köpman, som handlade med guld och lyxvaror via Adriatiska havet. Min morfars del av släkten hade det med andra ord mycket gott ställt, även efter det andra världskriget. Enligt mamma startade den delen av släkten upp fabriker före kriget och ägde den första bilen, som rullade i hennes hemstad.

Jag tror att min mamma bländades av det under sin, i övrigt mycket knappa uppväxt, efter det andra världskriget. Hon kan fortfarande berätta helt lyriskt om höstmarknaden i Derventa, då hennes farmor brukade köpa mängder med sötsaker åt henne, eller om att alla hade en egen handduk i hennes farmors hushåll och att det dukades ordentligt till varje måltid. Mamma försökte att efterlikna sin farmor så mycket som det bara gick. Hon läste t ex franska som ung, vilket måste ha fått en del att höja på ögonbrynen i det gamla Jugoslavien. Fram tills den jugoslaviske ledaren Tito bröt med Sovjetunionen, ansågs nämligen ryska vara ett lämpligare andraspråk i grundskolan.

Tyvärr försökte mamma även att göra mig till en fin dam. Jag glömmer aldrig när hon tvingade mig att ”gå kvinnligt” fram och tillbaka i hallen, med en trave böcker balanserandes på huvudet. Redan från början var det dömt att misslyckas, för jag ville bara vara mig själv och gå på det naturliga sätt, som passar min kropp. Ibland fanns mormor vid min sida och kunde hjälpa mig att stoppa de allra värsta påfunden och reglerna, som min mamma satte upp, men oftast fick jag ta striderna själv, vilket i och för sig inte var helt av ondo, för ibland är det bra att kunna kämpa och argumentera för sin sak. Det finns inget ont, som inte för något gott med sig.

När vi flyttade till Sverige var jag 4 år. Jag märkte ganska snabbt att ingen i Sverige kunde uttala mitt namn riktigt. Snjezana blev Kinesana eller Snettsana, vilket inte alls var kul. Mamma råkade nämna för min skolfröken att hon brukade kalla mig för Nena och plötsligt började alla andra också att kalla mig det. Egentligen tyckte jag inte alls om det. Nena betyder liten flicka och när man är liten, vill man inget hellre än att bli stor. Dessutom tyckte jag att Snövit var mycket, mycket vackrare, men tyvärr kunde ingen uttala det rätt. Nena lades till på pastorsexpeditionen som andranamn och gjordes raskt till tilltalsnamn. De flesta var nöjda med den lösningen, alla utom jag det vill säga, men just då hade jag inte så mycket att säga till om.

Hösten 2004 flyttade mina barn och jag ut till vackra Klågerup, en liten ort 2 mil öster om Malmö, ett ställe som för första gången i mitt liv kändes som hemma, och det är inte lite för någon, som har flyttat runt ganska mycket i sitt liv. Jag hade gjort något mycket modigt, eller… dumt, lite beroende på hur man ser på saken. :-) Jag hade nämligen köpt ett hus på egen hand. Livet kändes ljust och hoppfullt. Jag såg fram emot att få huset i ordning och mina barn i en trygg och lugn skol- och boendemiljö…

Plötsligt en dag slog det mig att jag inte alls är någon Snövit. Förvisso blev jag uppfostrad till en, nämligen att jag som kvinna hade att vänta på drömprinsen, som skulle komma och väcka mig till liv och så skulle sagan få ett lyckligt slut, men det där trodde jag inte på längre. De som hade presenterat sig som prinsar i mitt liv, betedde sig mer som grodor eller djävulen själv. Namnet kändes därför inte alls relevant för den jag var, speciellt inte som få personer någonsin har kallat mig Snjezana. Mitt flicknamn, som jag hade bytt tillbaka till efter min skilsmässa, kändes heller inte rätt, av flera skäl. Så jag beslutade mig för att det var dags att fira mig själv och att jag hittat hem genom ett namnbyte.

Jag funderade länge och väl över hur jag skulle göra med Nena, ett namn som många känner mig under och som står på flera, för mig viktiga dokument. Till slut valde jag att behålla det och att lägga det allra först, för att markera att jag började som en liten flicka och att jag inte bryter helt med mitt förflutna. Catharina lade jag till för att hedra min älskade mormor och Alice, som jag väljer att kalla mig för, det är den som jag har blivit och tror mig kunna förbli genom livet.

Det är fortfarande en sagofigur, så det finns en koppling till mitt dopnamn, men det är en nyfiken, självgående sagofigur, som söker och prövar sig fram i en förunderlig, föränderlig värld, en värld som ibland kan te sig något bisarr. Alice går sin egen väg och hon är aldrig rädd för att följa den vita kaninen. För mig betyder det att ha kontakt med sitt inre, nyfikna barn, sin intuition och att ständigt vara villig att utvecklas och att lära sig mer om livet och världen.

Alvinstedt betyder för mig "naturväsendet på dess rätta plats i livet" dvs "Alv" + "in" + "Stedt". Lite pseudotyska där på slutet, alltså. :-)

När jag tänker efter, har jag inte bara varit Snövit under mitt liv. Under olika perioder har jag varit olika sagofigurer, allt ifrån Askungen och Törnrosa till Mästerkatten i stövlarna, som är en av mina absoluta favoritsagor.

Sidan publicerad den 11-05-22   webmaster@visiona.se

Aktuellt

                  
Alice och Underlandet
Visionas ordförande bloggar

Fredsfursten
Alice Alvinstedts självbiografi, som publiceras i omgångar och som bland annat beskriver vad som format henne som person, varför Visiona startades och hur hon ser på framtiden, både inom Visiona och i världen. Just nu är de 2 första kapitlen publicerade.